Solsken...

hela dagen, himla skönt! Kort promenad, lång altanstund i solen med bra bok.

Ischiasen känns överkomlig även utan morfin även om foten känns knäpp igen, men det går väl över.
Förr eller senare gör ju allt det... ;-)

Kaksuget är ännu värre idag, tur att jag känner mig för lat för att baka och att Helge inte har lust. :-)

Första dan...

utan morfin!! Något nervös för att det ska göra så ont att jag inte klarar det. Än så länge går det bra i alla fall. Peppar, peppar!

Var ute ett par timmar, gick lite och satt på altanen med Malte i knät och filt ovanpå, skönt! Sen kom dom otäcka molnen och det blev iskallt så Martin och jag gick in och lämnade Helge ute för att "vintra" klart poolen. Stackarn!

Vaaaansinnigt sugen på kladdkaka á la Kattis men jag orkar inte baka den, ska nog akta ryggen från såna aktiviteter ett tag till. :-(

Ja, ja, socker och mjöl är ju ändå gift så...

Ont krut...

förgås inte så lätt så jag återvänder sakta men säkert till livet.

Sist jag skrev visste jag inget om hur jävligt detta skulle bli, himla tur det förresten! Rätt besviken på sjukvårdens sätt att behandla sina patienter och den röra som visade sig regera i kontakterna mellan primär-, akut- och specialistvård. Grr!

Till slut hade jag turen att hitta "rätt" doktor på akuten som äntligen befriade mig från att bara kunna ligga platt på rygg.

Av morfin mår man fint... ;-D

Mitt tjusiga hår hade under tiden roat sig med att trassla till sig bortom allt förnuft. "Min" frissa sa att hon aldrig sett nåt värre. Med hjälp av Helges tålamodsprövande frampillande av hårstrå efter hårstrå ur klumpen och en extremt kletig och dyr kräm från sagda frissa fick jag till slut loss så pass mycket av håret att jag sen resolut tog fram stora häcksaxen (ja, ja, lite kan man väl få överdriva...) och karvade mig fram igenom hårdjungeln. Efter att ha borstat ut det sista toviga ser jag numera hyfsat normal ut istället för värsta rasta-drottningen!

Under dessa 2 månader har jag lärt mig en hel del om tålamod (även om varken jag eller Helge skulle påstå att jag har fått mer av den varan ;) och om hur det måste vara att ha rejält ont jämt och ständigt. Inget kul!

För framförallt Monas skull:

Nedan kommer "sentimentalt dravel"! ;-)

Som tur är piggas livet upp av veckliga (?) (dagliga, månatliga, ja det måste ju bli veckliga ;) visiter av den sorgligt försummade, nyligen förvärvade guddottern som verkligen kan konsten att få mig på bra humör. Tack för det, Andrea!

Martins assistent Hanna har oxå varit en pärla under den här tiden, hon har växlat mellan att ömka mig (sällan) och skratta åt mig (mkt oftare) under min tid som värsta ligg-ner-komikern (man blir tydligen VÄÄÄLDIGT rolig av morfin, synd att jag inte själv minns så mycket av det...) Uppiggande har det varit i alla fall. Så, tack för det Hanna!

Min absolut oumbärlige, helt underbare, fantastiskt osjälviske Helge har varit den som hjälpt mig "överleva" genom att hela tiden finnas där för mig, som en Askungen med en alldeles ovanligt jobbig styvmor, ständigt beredd att komma och hjälpa till med alla småsaker som är svåra för att inte säga omöjliga att klara när man knappt kan röra sig.

Tack för att du finns, jag ÄLSKAR dig!!

Slut på "sentimentalt dravel"!

Nu kan du börja läsa igen, Mona! ;-}

Solen är på väg ner och jag har inte fått nån frisk luft än idag, tror jag går ut på altanen och tittar på när H klipper gräset!

Puss på er!