...har det blivit oktober och det har hänt massor!!
Jag vet knappt var jag ska börja men det är väl bara att ta ett djupt andetag och hoppa i!
Mitt förra inlägg handlade ju om huruvida jag ville bli opererad eller ej så det är väl ganska logiskt att börja i den änden.
Fredagen den 29 februari (!) opererades jag till slut för mitt diskbråck. Det gick hur bra som helst, jag var pigg som en mört och hade inget ont längre så jag tjatade om att få åka till avdelningen så fort jag kom till post-op. När jag kom dit slet jag genast åt mig ett gåbord för att avverka det obligatoriska "kan-gå-beviset" och det likaledes obligatoriska "kan-kissa-beviset"
På väg ut från toa sprang jag rakt i armarna på min käre kirurg Anders Olai som kommenterade hur pigg jag såg ut så jag bad genast om att få åka hem bums. Eftersom jag inte hunnit träffa sjukgymnasten och arbetsterapeuten än blev dealen att åka hem på permis och komma tillbaka på morgonen för att klara av det. Helge blev väldigt förvånad när jag ringde hem och ville bli hämtad.
Andrea och Malcolm kom och snart var jag installerad i sängen hemma framför Så ska det låta.
Strul med såret, (ingen infektion men en väldig massa serös vätska som ville ut ur det lilla hål som var kvar,) gjorde att jag och syrrorna på vårdcentralen lärde känna varann riktigt bra innan jag äntligen slapp åka dit för omläggning typ var tredje dag. Tröttsamt var det.
I somras var det så dags igen. Nytt (eller snarare samma) diskbråck, den här gången var det jättestort sa Anders. Efter en tids smärtor som till slut blev så jobbiga att jag inte ens tog mig ur sängen erbjöd Anders mig att bli inlagd för att om möjligt kunna rå på smärtorna och kanske kunna få en magnetkameraundersökning lite tidigare än den jag hade inbokad.
När de sett hur illa det var lyckades Anders ordna en magnetkamera redan på lördag fm, en plåga i sig att genomgå så ont som jag hade, de kunde inte ens genomföra hela undersökningen innan de var tvungna att ta ut mig ur apparaten. Sen hade Anders turen att få tag i en ledig operationssal på söndagen. Gissa om jag var lättad!!!
Fick en liten rispa på duran, hinnan runt nerven, och var tvungen att ligga platt på rygg i 2 dygn till, sen fick jag yrsel och kunde inte röra huvudet och så blev det ett dygn till. Så efter en vecka utan att komma ur sängen alls var det äntligen dags att kliva upp.
En hel del förlust av känseln i fot och ben har jag kvar men den här gången har alla symtomen från ischiasnerv i kläm försvunnit så jag vågar nästan börja hoppas på att det inte ska komma tillbaka en gång till. Nästan...
Det blev väldigt mycket sjukdomar och elände det här, i nästa inlägg får det nog bli nåt roligare, som sommarvädret kanske... ;-(
Skojar bara, men en liten redogörelse för Helges och min 100-årsfest kan det väl bli t ex.
